never mind the friends i'm making, and the beauty that i'm faking, let me live my life like this.

de sköna killarna i my chemical romance

läser hemingway. lyssnar på morrissey & joy division. bakar pepparkakor. sover för lite. tänker för mycket.

läser just nu också låt den rätte komma in av john ajvde lindqvist. har skyhöga förhoppningar om den, & 130 sidor in så är jag inte besviken. än. ska bli spännande att se hur ajvde (för det är det häftiga efternamnet) ska kunna få denna otroliga spänning att hålla i 285 sidor till. om han lyckas så vet jag att det är en lyckad jul.



när jag skulle börja läsa låt den rätte komma in så började jag genast fundera på vilken musik jag skulle lyssna på samtidigt (läsning blir alltid snäppet underbarare med stämningsmusik) & kom på att jag hört att titeln på boken är från morrissey's let the right one slip in. så det blev en blandning av smiths & my chemical romance (första plattan, i brought you my bullets, you brought me your love). man kan ju inte läsa en vampyrroman utan my chemical romance om man är en scene kid. så enkelt är det.

(fan vad skönt det är att vara hemma i rby. yes, det är så rätt. i alla fall denna första veckan. hoppas det håller i sig & att jag inte gör ett misstag.)

(det är officiellt; meningen med livet är patrick stumps röst, mina damer & herrar!)

med den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
får aldrig det mer tillbaka
till drömmar i månljus trår hans själ
han kan ej älska en maka...
viktor rydberg - skogsrået

forget it, i'll go out tonight & piss on her doorstep. i guess i'm my own better half.

hur trött är jag idag?

det är bara tre små dagar tills jag ska få åka hem hem heeeeeeem. if home is where the heart is, then we're all just fucked.

inatt hade i herrbesök så jag fick slagga på soffan. det var ovanligt bekvämt, men som vanligt tjabbar nacken med mig idag. imon ska jag kanske köpa nya converse. mina nuvarande funkar inte längre, stora hål under sulorna. gör jäääävligt ont när man går på grusad asfalt, let me tell you.

jag skrev faktiskt nått häromdagen, men har fastnat. så fort nån jag skriver om blir någorlunda lycklig så fastnar jag. vad ska man berätta om då liksom? ingen är väl intresserad av nån som är lycklig. låter som joss whedon. jag kanske borde låta nån döda tara, försöka våldta buffy, bli ond som willow?

lyssnar på eminem. kan inte fatta att jag lyssnade på honom när jag var liten, han är så jävla grov. är det därför man är lite fucked up nu på senare år?

the dream is over - HA HA - the dream is over - HA HA! (jag älskar dudesen i cobra starship).

call me mr benzedrine, but don't let the doctor in, i wanna blow off steam.

pstump, min hjälte.

idag fick jag mitt antagningsbesked för nästa termin och det blir kristianstads högskola. jag ska läsa kursen svenska: litteratur- & språkvetenskap. jag & päronen kom överens om att jag ska bo hemma & pendla i början i alla fall, så får vi se om jag kanske tar en etta där sen. kommer säkert bli bra. det kommer i alla fall bli en ordentlig skillnad om man jämför med stockholms universitet där jag går nu. tittade på litteraturlistan & insåg att jag har nästan alla böcker jag behöver, åtminstone facklitteraturen. hallelujah!

idag googlade jag "depression" bara för att jag börjat noja så förfärligt. insåg att jag har ganska många av symptomen för depression & det skrämmer mig lite. jag är väl inte deprimerad? jag har det ju relativt bra. jag känner mig bara så bedövad hela tiden. blir aldrig fruktansvärt glad (inte ens när jag kom in i kristianstad) eller fruktansvärt ledsen. jag är mittemellan hela tiden, dagarna i ända. egentligen borde jag väl prata med någon. jag har gjort det innan & det hjälpte så fruktansvärt mycket. jag har ju inga egentliga problem att prata om, men det hade ju varit skönt. sover knappt om nätterna, äter bara skit trots att jag mår psykiskt dåligt av det, lyssnar på musik praktiskt taget dygnet runt (ljudbok på ipoden om nätterna. ja, jag är så patetisk.) och blir totalt utmattad av att bara tänka på att gå & handla.

fall out boy håller mig på fötter just nu, hur töntigt/fjortis det än låter. någon fattar liksom. någon har mått precis som jag mår men har ett kanonliv nu.

det ska bli så fruktansvärt skönt att komma hem. ni fattar inte. hem.





the karma police came and threw me into cardiac arrest.

it's like trying to save an ice cube from the cold.

tack, tack, tack, tack, tack. tack.

jag vet inte vad som ska sägas ikväll.

idag läcktes fall out boys nya album & jag kunde såklart inte låta bli att dla den. jag kommer att köpa den så fort den släpps, för så mkt älskar jag dom. & jag tycker att det minsta man kan göra för att stödja ett band som praktiskt taget räddar ens liv flera gånger om dagen är fan att köpa deras skiva. 200kr. that's it. tack för mitt liv. hursomhelst så är skivan helt enkelt ett jävla mirakel. den är solsken, hundvalpar, regnbågar, tomtar, sommarkvällar, kramar, kärlek. den är helt otroligt perfekt & naken & allt som jag inte vågat hoppats att den skulle vara. jag skulle kunna fortsätta. på fullaste allvar. men det enda jag kan säga är att dom borde göra fall out boy till en nationalskatt, eller kanske en internationalskatt. alla borde känna som jag gör när jag lyssnar på deras musik. tack tack tack.

jag ska ta tag i mat & allt det där när jag är hemma igen. det ska bli jävligt skönt för såhär vill jag inte må. (för hemma är hemma, detta är inte hemma. börjar inse det mer & mer. betyder det att det inte finns nått mer för en sån som mig?)

jag vattnar min hjärnskada & sover så lite (så mkt) jag kan. tidigare googlade jag "meningen med livet" men jag kom inte fram till mkt. syrran & jag har en diskussion & hon är väldigt bestämd om sin åsikt & ibland håller jag med men jag hoppas att hon inte har rätt.

(visste ni att det ordet man säger flest gånger per dag är "jag". förvånande, va? jag känner då inte alls igen mig i det där.)

if you start out depressed everything's kind of a pleasant surprise.

(kostymerna borde massproducera lloyd dobler.)

if winning feels like losing, then i'm winning all the time.

(luke chueh.)

vissa dagar är mycket jobbigare än andra för mig. så är det ju i & för sig för alla, men det är alltid värst för en själv. tänker tillbaka & framåt på samma gång men jag förstår inte vad det är jag vill komma fram till. det jag vet är att fram/bak är samma medan nu är något helt nytt och nej, det känns inte rätt med nu. mitt liv är inte som jag trodde att det skulle vara vid denna åldern. ska man verkligen känna sig såhär gammal när man är nitton? jag känner mig som en dinosaurie. varför görs det så lite bra musik nuförtiden? jag behöver nått för att kunna slicka såren.

kommer ihåg när man inte var så cynisk om kärleken. för nu är jag det. för bara nått år sen kunde man träffa en kille, hångla lite & tänka "ja, this is it, nu är jag klar" men fan heller. varje gång var det nått. & nu tänker man mer "tja, han är väl okej, vi kommer ju aldrig synas igen ändå" även om man kanske ses igen. det kommer ju aldrig bli nått. varför? varför why varför?

alltid när jag skriver nånting är jag huvudkaraktär. betyder det att jag mitt sinne inte har nått kön eller att jag har något fel?

sthlm är en massaker & jag är bödeln.

you paint a pretty picture but the frame is so ugly.

idag kom jag på att jag verkligen suger på att blogga. man går igenom så otroligt många sinnesstämingar under dagen, men den ena flyger förbi snabbare än den andra & nu har jag ingen aning om hur jag nånsin skulle kunna beskriva nått av det. läget är lugnt i alla fall. har en smärre bakfylla, alldeles för mycket läxor & underbar musik i öronen hela tiden.

märkte för typ 2 minuter sen att all min modest mouse är borta. (hur? när försvann den? varför har jag inte märkt det? när i helvete slutade jag lyssna på modest mouse?) så fick dra igång limewiren & dla helt febrilt. & midtown midtown midtown. jag älskar dig, gabe saporta, jag älskar midtown & cobra starship & att du är sådär lagom creepy när du sjunger seriösa låtar om att låsa in den du älskar i din källare. om du vill ha mina barn så är det bara att ringa. pstump förstår säkert mitt dilemma. pstump vet att han är min första & bästa men att ögonen ibland vandrar.

imon börjar (återigen) allvaret. tycker att jag skriver så varenda gång, men jag har i ärlighetens namn skjutit upp denna tentan in i det sista. fråga mig inte varför för jag tror inte den blir så svår & det är böcker jag verkligen älskar. det är väl nån inneboende instinkt att allt jag måste göra automatiskt blir tråkigt. det är ju jättebra, verkligen verkligen, starkt jobbat fia. kanon. jobba på nu med dig innan du hamnar på gatan som du förtjänar.

någonting jag nyss kom på som jag verkligen tror stämmer (för hur kan det annars vara?):

SUPERMAN WEARS PATRICK STUMP PYJAMAS.

Bästa låttiteln till en låt som ännu inte existerar: What's The Worst Thing That Could Happen? (Besides You Going To Jail And My Family And Friends Thinking I Got Molested) Haha, ja.

i've got troubled thoughts & the self esteem to match, what a catch.

shit, jag sov bara 3 timmar inatt & ändå sitter jag här 00.30 & skjuter upp att gå & lägga mig. det är lite oroväckande faktiskt, jag får flashbacks till den tiden när jag aldrig kunde sova.. jag var alltid trött, men det var helt enkelt för många tankar som behövde redas ut, för mycket ångest jag skulle ta mig igenom, innan jag kunde slappna av. detta är oroväckande likt den tiden. jag orkar inte med allt det där igen.

tentan blir nog i alla fall lite enklare än vad jag hade räknat med, vilket är både bra & dåligt. det hade varit skönt med en rejäl utmaning nu när man har en hel vecka på sig. är så rastlös, helt utan någon som helst "mening" med dagarna just nu. det blir mycket mycket musiklyssnande & skrivande av helt onödiga saker som jag ändå aldrig kommer låta nån läsa. jag önskar att jag kunde rita för det känns som ett bra sätt att få ut känslor utan att göra sig alltför sårbar. det är ganska lätt att ge nån en komplimang för en teckning som är halvbra, men skitsvårt att göra detsamma för nån som har skrivit nån text eller en låt, t.ex. rätt så skräckinjagande för en som inte kan rita men vill ha ett sätt att vara kreativ på med nån sorts feedback.

mycket mycket ny musik som sagt. är helt otroligt förälskad i fall out boy (vilket jag alltid varit, men det har höjts till nya utomjordliga nivåer) & det känns på nått sätt som att komma hem till rötterna igen, vad det gäller min musiksmak. relativt nya band är ju alla på fueled by ramen/decaydance (the cab, the academy is, cobra starship, the hush sound, paramore, panic at the disco, m.fl.) & say anything är ett helt otroligt litet enmansprojekt. nån konstig blandning av hemmagjorda takter & lite sådär satiriskt ambitiösa texter. underbart när man sitter på tåget & försöker att inte somna samtidigt som man undrar varför i helvete man inte kunde somna kvällen innan.

detta blev kanske lite väl långt.

and i want to be known for my hits, not just my misses. i took a shot and didn't even come close.

yes, i love it.

ojoj, ikväll bjöd tjejerna på trerätters. det gjorde hela min dag (fast inte lika mycket som när min käre far stavade "middle" = "mittle" på msn) & jag kommer antagligen aldrig bli hungrig igen. imorgon åker sven ner mot skogarna & jag är faktiskt lite avundsjuk. har lite smått hemlängtan nu, är van vid att hälsa på en gång i månaden men nu blir det inte så. har inte tvättat sen jag var därnere sist heller.

imorgon får jag också min hemtenta.. det blir en vecka med gösta berlings saga, stolther & fördom, svindlande höjder, många många fröding- & dickinsondikter, m.m. ser på nått konstigt sett fram emot det. har lite jävlaranamma nu, detta ska bli riktigt bra.

vid sextiden skrev vi också på ett avtal som säger att vi inte har nån lägenhet fr.o.m. den sista januari.. mindre roligt faktiskt, men det är bara att kämpa på. växjö/kristianstad nästa! on to new adventures!

klockan är nu 1 på natten & jag ska stiga upp 07.30. jag kommer inte somna förrän runt tretiden dessutom. skitsamma. ska se allting med en liten guldkant numera tänkte jag. guldkanten är att om jag börjar tidigare så slutar jag tidigare. guldkanten är att sven kommer väcka mig imorgon runt halv 7 för en sista kopp kaffe innan hon åker. guldkanten är att imorgon är en ny dag & kanske kommer den bli helt jävla kanonbra.

help me get my feet back on the ground, won't you please please help me?

fikade med tjejerna uppe i cafet som är på taket på kulturhuset vid sergels. ganska häftigt, ett ställe man alltid velat testa liksom. det var grym utsikt & grym tonfiskröra.

jag innan vi åkte.

ida & jag gillade mackorna.

nisse & sven diggade kakorna.

idag har varit en ganska jobbig dag från början till slut faktiskt. jag sov knappt fem timmar, vaknade irriterad, dissade min föreläsning. kvällen var trevligare dock. låg & snackade skit med nisse & sven i idas säng. det är härligt att ha människor man kan vara avslappnad & sig själv med. kan inte tänka mig att alla har sån tur. på torsdag flyttar sven dessutom hem så det gäller att ta vara på den tid man fortfarande bor ihop. sen blir det andra & fan så mycket segare bullar.

läste på fall out boy's hemsida att patrick har remixat en låt på good charlotte's nya skiva med remixar. kikade på det lite närmare & såg att han gjort little things, vilket är en av mina absoluta favoritlåtar med gc! (snäppet bättre är dock hold on som - yes! - the academy is remixat.) patricks talang är nånting man kan grubbla sig blind över. helt oförståeligt hur allt det kan rymmas i en sån liten underbar kropp.

imorgon börjar allvaret, mina damer & herrar. då ska jag ta tag i mitt liv, åka till vår lägenhet & hämta de 10000 böckerna jag behöver inför min kommande hemtenta & ta mig fan läsa varenda litet ord i dom. nu är det nog. i'm putting my foot down.

idag har jag lyssnat väldigt mycket på "the boy with the thorn in his side" av the smiths, plus hela the cab's skiva "whisper war," speciellt då "that 70's song" och "bounce" såklart.

vi sa upp lägenheten idag & skriver på avtalet imorgon. jobbigare än väntat faktiskt. känns lite som ett misslyckande trots att jag vet att det egentligen inte är det. inte ett dugg kul.

the count censored.

HAHAHAHA. detta är seriöst nått av det roligaste som nånsin gjorts.

are we growing up or just going down? it's just a matter of time until we're all found out.

ingrid & hennes dotter

läste precis på aftonbladet.se om ingrid, 79, som glömdes på toaletten av sina vårdsköterskor, som hittade henne en timme senare med två brutna armar, en fraktur i benet & ett stort sår i pannan. hennes dotter säger att äldrevården har blivit "en ren förvaring." holy crap. är det vad man har att vänta sig när man själv nån dag kommer sitta där? finns det inte längre nått hopp om att få vara gammal med lite lugn & värdighet? sånt skrämmer fan ihjäl mig. det finns ju inte heller nån att skylla på, vårdbiträdena gör ju allt dom kan med dom få resurserna dom har. också det är ju ganska skrämmande; borde inte omhändertagandet av levande människor vara lite av en prioritet i ett i-land som sverige? tydligen inte.

det är väldigt mycket snö här i sthlm så jag sitter & drömmer mig tillbaka till gran canaria. kunde inte ens ta mig till skolan igår för att tåget inte kom fram. man tycker ju att när man bor i sveriges största stad borde man i alla fall kunna ta sig fram trots snön. men dom gör väl förhoppningsvis så gott dom kan, dom med. är man naiv eller bara korkad när man tror gott om människor men nästan hoppas att man har fel? det vore väl för jävligt om alla bara var snälla & glada mot varandra hela tiden. vad skulle man då klaga på?

idag har jag en föreläsning vid 16 om selma lagerlöf av alla möjliga människor. ja, jag är en bokmal och ja, jag ger all litteratur en ärlig chans, men fan för lagerlöf alltså. överhypad obetydlig låtsaslitteratur som inte säger mig nånting. läser fan hellre strindberg t.o.m.

expression is the need of my soul

detta är en såndär underbart omvälvande text som jag alltid tar fram när jag vill bli påmind om varför jag egentligen stänger av snoozningen på morgonen. den borde läras ut i skolor istället för nationalsången, den borde finnas på stora skyltar längs med alla vägar, den borde visas istället för reklampauser på tv. alla borde kunna den utan & innan så att man kan ta vara på dess budskap. det tycker jag.

the lesson of the moth (från "archy and mehitabel" av don marquis, 1927)

i was talking to a moth
the other evening
he was trying to break into
an electric light bulb
and fry himself on the wires
why do you fellows
pull this stunt i asked him
because it is the conventional
thing for moths or why
if that had been an uncovered
candle instead of an electriclight bulb you would
now be a small unsightly cinder
have you no sense

plenty of it he answered
but at times we get tired
of using it
we get bored with the routine
and crave beauty
and excitement
fire is beautiful
and we know that if we get
too close it will kill us
but what does that matter
it is better to be happy
for a moment
and be burned up with beauty
than to live a long time
and be bored all the while
so we wad all our life up
into one little roll
and then we shoot the roll
that is what life is for
it is better to be a part of beauty
for one instant and then cease to
exist than to exist forever
and never be a part of beauty
our attitude toward life
is come easy go easy
we are like human beings
used to be before they became
too civilized to enjoy themselves

and before i could argue him
out of his philosophy
he went and immolated himself
on a patent cigar lighter
i do not agree with him
myself i would rather have
half the happiness and twice
the longevity

but at the same time i wish
there was something i wanted
as badly as he wanted to fry himself

archy

i have a present, it is the present. you have to learn to find it within you. if you could learn to love it you just might like it.

då var det väl äntligen dags att börja blogga lite då. ingen kan förvänta sig några allvarliga grejer, men det kan ju vara kul ändå.

ikväll byggde vi en snölykta på idas balkong (rättare sagt: ida & sven byggde medan jag kastade snöbollar på dom) & den blev mycket lyckad. fast nu har den nog smält.

idag lyssnar jag på jättemycket fall out boy & that's what makes all the difference. det är nästan som att någon liten tomte hoppat in i hjärnbarken på mig & dragit ut allt det man inte riktigt kan sätta ord på & sånt man önskar att man nån gång kanske kommer få uppleva. för man kan ju inte skriva om nått man inte känt, eller kan man det? jag tänker på ann radcliffe, en kvinnlig författare som under 1700-talet introducerade & utvecklade den gotiska romanen. hon levde ett jättetyst liv med sin man i london, det hände inget spännande i hennes liv & hon blev ofta översedd pga sitt kön & sitt yrke. ändå skapade hon helt otroliga skräckhistorier med otäcka miljöer & inlevelse som om hon varit där själv. det är det som är poängen: är det fantasi eller erfarenhet? en blandning av båda? enbart talang?